Är i Björkarnas stad Umeå och chippar upp mej efter konstens alla regler för konstens skull. Under tiden så ska man ha någonstans att bo är det tänkt, och den här veckan föll lotten på ett snyggt stenhus som färdigställdes 1861, och var en av de få byggnader som klarade den stora stadsbranden i Umeå 1888, det gamla stadsfängelset.
Snyggt som sagt både ut och invändigt, med gemensamma tvättutrymmen, köks och tv-rum.
Lysande idé att bygga om ett fängelse till hotell/vandrarhem, om det inte vore för rummet/cellen. När man klivit in och klaustrofobin lagt sig över en som ett tungt blött vadmalstäcke, tackar man andra makter att det är på frivillig basis man är här.
3 x 2 meters yta, betongväggar och galler för fönstren. Dörren lika tung och låter minst lika vedervärdigt som på Alcatraz filmer, man väntar bara att en nitisk nattvakt ska skrika för full hals,SLÄCK LAMPAN!!. Som sagt, det är bara att kliva ut om skräcken och mardrömmarna tar över..
Lite besviken blev jag trots allt att väggarna inte var fullklottrade men namn på läskiga brottslingar, dömda som envist påstrider sin oskyldighet, och livstidsdömda som streckar av fram till muck. Har varit intressant att se, inte minst som en historielektion.
 Den mest kända fången här sägs vara den dåvarande chefredaktören på VK, Gustav Rosen, som fick tre månaders fängelse 1916 för ärekränkning, inte så upphetsande precis, inte ens för VK på den tiden kan man tänka.
Nej, tacka vet jag namn som Al Capone, Robert "The Birdman" Strout, Machine Gun Kelly och Frank Morris, inga saftpirater där inte.
Minns dock Caryl Chessman, som satt 4.322 dagar innan han avrättades, oskyldigt dömd som han ansågs sig vara. 
Mot den bakgrunden kan det kännas skönt att veta att min stund på "Kåken" för den här gången, begränsar sig till sketna fem dagar, med frigång, inte att förglömma.
Hade i mitt stilla sinne en fundering trots allt, om jag skulle notera mitt besök i rummet/cellen på något sätt, men insåg min begränsning rent historiskt.
Får nöja mej med (och det är inte det sämsta), att i morgon dag, än en gång få umgås och vara kreativ med människor som delar ens intresse för kultur i största allmänhet, inte fy skam det inte!
 
Men ändå som ett värdigt avslut, och som för att visa alla att jag varit en del av( om än så liten)"cellskapet", skyldig eller icke skyldig, ska jag fortsättningsvis signera mina alster med frasen: "peter was here"../eriksson