Jag önskar att jag aldrig tappar min nyfikenhet och min drivkraft! Jag vill aldrig bliva stur! Kan man behålla barnasinnet och nyfikenheten hela vägen ut? I min bekantskapskrets finns det människor som redan från barnsben väntat på att komma ifas med sin faktiska ålder. Det har jag funnit som en rolig grej. En liten kille med en gammalmans manér och personlighet. En femtioårig kvinna som fastnat i åttiotalets mode och frisyr för att det var då hon kände sig mest i fas!

I mina tankar har jag skrattat lite åt dessa mina studier av människans väl och ve. Men problemet är nu att jag redan som nioåring sa att jag inte ville bli stor. Men nu har jag ju fyllt 40 och jag borde ju känna mig vuxen någonstans snart! Tänk om jag pikade vid nio och sedan har det liksom inte hänt så mycket mer! Vad är värst? Att vänta på att bli 50 från det att man är liten för att den faktiska åldern ligger där eller att pika vid nio och vara färdig där? Båda varianerna känns ohyggligt läskiga.

Inte mycket att göra åt kan man tycka man är den man är och man får göra det bästa av det man har! Dagar som en här önskar man att alla fick uppleva. Klart blå himmel ett par minusgrader och gnistrande snö. Det fyller på batterierna och det är rena vitamin boosten! Jag fortsätter att svetsa och banka plåt ett par dagar till!

Krukmakaren