Inne på tredje dagen nu med feber, hosta och värk. Så less, men känner mej såpass att jag kan plita ner några rader. Fördelen när man är sjuk och liggandes i säng är att man kan koncentrera sig på det man vill koncentrera sig på.
Det är alldeles tyst i lägenheten, utanför lite ljud som kommer till och från, annars som sagt en välkommen tystnad i sjuksängen. Så ligger man där och faller in i olika faser av drömtillstånd, djup febersömn och en orkeslös tristess.
 Eftersom jag vare sig har ork eller lust att kravla mig upp till bokhyllan, TV:en eller tidningskorgen, sånt som kräver ett visst mått av fysisk ansträngning, så väljer jag att vända mig inåt, åt hjärnbalken till. Där finns mycket  att leta efter, så vad göra, luta sig gott och mjukt mot huvudkudden, blunda och börja minnas.
Finns så mycket att välja på, minnet är stort, frågan är, ska jag gå på känslor eller arbete, både och, eller bara låta det bölja fram. Väljer det senare.
Ser framför mig Eva-Lisa, Liliann, Håkan och jag, som sitter i kojan och ska till att snurra flaskan. Vi är väl en sisådär i 12-års åldern, Håkan snurrar och den flaskan pekar på ska välja en att kyssa. Tystnaden går att ta på, det är bara flaskan som vispar på golvet tills den stannar helt och pekar på Eva-Lisa. Peter, jag väljer Peter säger Eva-Lisa och går ut ur kojan. Jag följer efter, och så står vi där som två brottare och ska försöka hitta rätt ansats. Blev en fin puss vad jag minns, där vi stod och höll om varandra, tills Håkan avbröt bryskt, TIDEN ÄR UTE!

Dyker upp en bild på en arbetare som murar en vägg, ståendes på en byggnadsställning. I tredje klass utlyste Sparbanken som det hette då, en teckningstävling för lågstadiet. jag var en av pristagarna, och 2 Kr och 50 öre insatt på bankbok var priset, samt teckningen utställd i bankens fönster en vecka, så glad man var.

Nästa minnesbild är att det spöregnar, och jag står tillsammans med mina klasskamrater från Konstfack på Nationalmuseums trappa, och försöker så gott det går att gömma sig för skurarna. Det är Måndag och muséet är stängt, en miss av oss alla. Tore kommer på den geniala idén att vi ska slinka in på Café Opera och ta in något varmt innan vi beger oss tillbaka till skolan. Väl där inne på Operan vill vi kolla på varma dryck listan för att se vad gott som finns att få.
Går igenom den från topp till botten, varm choklad, varm choklad med grädde, kaffe, cappuccino, café au lait..hmmm, svårt och välja..Servitrisen kommer och tar upp beställningen, jag väljer en café au lait, låter gott då jag aldrig hade smakat det.
Så kommer dryckerna och jag får min, tittar på koppen och vänder mig till servitrisen och säger;
-Du, jag ville ha en café au lait, inte kaffe med mjölk. Kompisarna tittar oförstående mej och roande på tjejen som serverade.
Servitrisen böjer sig ner mot mej så nära hon kan, och nästan viskande säger hon, men vad fasen har du beställt då, café au lait ÄR kaffe med mjölk. TOUCHE!!

Nu dyker helt plötsligt Marcel Ducamps "Flasktorkaren" och Robert Rauschenbergs "Geten" upp någonstans från hjärnbalken. 
När jag började måla och teckna, så var van Gogh, Gaugain, Durer, Zorn och andra tekniskt drivna konstnärer favoriterna. Då var Design Design och konst var konst, och så fanns konsthantverk någonstans där mitt emellan. När Marcel Ducamps presenterade sina Ready-mades, alltså färdiggjorda vardagliga ting som Cykelhjul, flasktorkare m.m, och sa att det var konst, tog det hus i helsike.
Numera flyter allt samman, vare sig vi vill eller inte. Ett fiktivt själmordsförsök är idag att betrakta som en konstinstallation.
I min minnesresa så är nog det mesta att betrakta som konst.
En kyss, ett pris, en rejäl tabbe och en massa annat som inte fått plats, är nog potentiella utställningsobjekt vad det lider. Det är bara att välja och vraka bland allt vi går och bär på, sen ha modet att lägga till, dra ifrån och gestalta efter sitt eget sinnelag.
Mod, morske människor.
Eller som storbrorsan sa när jag stod där vid hockeyrinken med nya skridskor; släpp sargen nu för f.../eriksson