Och så kom den då, den berömda ketchupflaskan, och tömde nästan allt på en och samma gång, med inspirerande uppgifter och underbara utmaningar så det räcker och blir över ett tag. En ska inte klaga,mycket skoj och jobb framöver, så det vill till att ens sinnen börjar träna lite splitvision. Hade annars tänkt mej en tur till den större av städer, för att åtnjuta Formexmässan och träffa efterlängtade vänner, som får en att leva upp och göra årets startsträcka lite kortare. Nu blev det inte så den här gången, men snart kommer också våren, och när Tehuset öppnar ska jag banne mej vara där.
Inspireras och vilja göra, bygga nytt, bygga om och tänka tvärs, med nya input från alla håll och kanter, eller bara vara och må bra i det man gör, vad det nu må vara.
Ibland behövs väldigt lite för att man ska gå igång och bli både imponerad och inspirerad, och bli sådär pröva på sugen.
Min första nära upplevelse med en underhållare eller vardagsartist om ni så vill, var när vi skulle installera persienner i vårt hus för första gången. Vi talar nu om mitten på 1960-talet, och själv hade jag nyss börjat skolan. Killen som monterat persiennerna, hade fått den obligatoriska kaffekoppen, stod vid ytterdörren och var på väg att gå.
Alldeles intill honom och ytterdörren stod ett paraplyställ, som innehöll det mesta utom just paraplyer.
Han tog tag i dörrhandtaget, när det plötsligt hördes från djupet av paraplystället;
-Men vi då, ska vi va kvar vi...?
-Ni får va kvar skitungar, sa killen och flinade.
Vi stod som förstenade alla tre, jag och mina två bröder. För ur djupet av stället så gnällde några skitungar, och ville följa med killen hem.
-Ja, men va ska vi göra då, sa en av skitungarna?
-Ni får väl leka med dom här grabbarna, sa killen och nickade åt vårt håll.
Det här blev helt enkelt för obehagligt, så vi vände oss vädjande mot mamma för att se om hon hade någon förklaring.
-Han buktalar, sa mamma och log mot killen. Pratar liksom med magen på nåt sätt, utan att det syns.
-Hur då, frågade vi.
-Man kan börja med att lära sig rapa, sa killen. Sen tar man liksom bort rapet och formar ord istället, enkelt sa han, och flinade brett.
Den närmaste tiden efter detta underbara besök av den buktalande persiennmontören, så gick vi och alla andra ungar och frustade och hulkade för att åstadkomma det första steget i en artistkarriär, det första rapet, sen ordet, sen världen.
Alla gjorde vi vårt bästa, men mej veterligen så var det bara en som lyckades framkalla ett rap, det var Pelle, grannpojken.
Men tyvärr för honom så stannade det där, han var så liten och kunde inte prata, men rapa, det var han en fena på./eriksson