Vet inte om jag sagt det förr, men det är nu klart att AK och jag tillsammans med ett par kreatörer till, kommer att ställa ut i Ö-vik under våren. När och var berättar vi senare, lite måste vi få hålla inne med.
Den röda tråden har vi väl rätt så klart för oss, vad vi vill uttrycka och dela med oss av. En del är klart, men mycket är kvar och göra.
Lyssnar samtidigt som jag sitter här, på Sarah Brightman som sjunger så fantastiskt vackert, och som av en händelse låten "So many things".
Det är det som är så svårt, att sortera, hålla igen och knyta ihop säcken vid rätt tillfälle, och inte låta sig dras med av allt som händer och sker, små ting och stora ytor, attraktiva former och spännande färgkombinationer, alltså..., så mycket saker. Samtidigt så vill man ju alltid så jäkla mycket, vara spirituell, sensuell, fräck och filosofisk, pedagogisk och inte för pedantisk, sig själv med andra ord, och det är nog det allra svåraste.
Nu är vi som sagt fler, om såväl utrymme som tankegångar, kan vara både för och nackdel, för vi är alla lika olika.
Känner mej rätt så fyrkantig nu när jag sitter här mol allena, men är ganska säker på att vi alla när allt kommer omkring, hittar den röda trådens rätta element. För att få chansen att ställa ut sina alster är det finaste man kan få göra och ta del av. Du må vara hur nöjd och tillfreds med vad du gjort, men känslan när publiken och betraktarna tar del av den, den är både lärorik och obeskrivlig.
Min första utställning, var en elevutställning vid Gävle Konstskola. Som traditionen erbjöd så ställdes det ut vid Landshövdingens residens mitt i stan, ett stenkast från platsen där Julbocken står (snarare brända bocken).
Till utställningen, vars vernissage var på Påskhelgen, behövdes ett landmärke, eller snarare en teaser som det så fint heter.
Mitt bidrag var en tupp gjord av gips, träplankor och vagnshjul. Den vann och placerades vid ingången till residenset och utställningen.
På natten innan vernissagen rev Gävleraggarna tuppen sönder och samman. När jag kom till samlingen på morgonen, så kommer Hasse, skulpturläraren fram till mej och säger;
"Peter, raggarna slet sönder din tupp inatt, ett vittne såg det. Men var inte ledsen, för min första tanke var; jag har skulpterat hela mitt liv och inte kännt att jag fått någon ärlig respons, vart jag står och är på väg. Din tupp rev dom ju för fan sönder, dom hade en åsikt och var inte likgiltig, var stolt och sträck på dej!/eriksson