I bland känner man sig som en padda! Men vad är det för fel på det! Finns det någon snyggare bil än paddan? Efter en dag av skissande och tänkande på både det ena och det andra ska vi nu styra kosan mot Örnsköldsvik och muséets textila tisdag och vi ska titta på lokalerna där vi ska ställa ut v.22-23. Det är otroligt spännande att jobba mot ett gemensamt mål trots att vi tre är så olika. Elin som är textilare, Peter som är industri designer och jag som är krukmakare. Idag ska vi lägga ut dom grova linjerna för utställningen, hitta en röd tråd. Vi har en grundidé som vi ska utgå ifrån men sedan får vi se vart det landar.


Utställningen ska också innehålla workshops ooch det gör det hela mer levande. Idag skiner solen och det är gnistrande vitt ute och livet känns väldigt skönt att leva! Förmodligen kommer det inte kännas lika bra dagarna innan d-day men det ingår också att få lite rampfeber. Vi ska träffa Elin på muséet i eftermiddag. Hon är utbildad på Handarbetets vänner (HV) på Djurgården i Stockholm och innehar deras mästerbrev. Hon är bosatt i Sollefteå. Vi har hittat henne genom en gemensam vän och det ska bli fantastiskt roligt att kombinera textil och keramik...det hårda mot det mjuka.



Apropå padda vill jag rekomendera er att se den nya rese serien på svt 1 idiot på resa tror jag att den heter. Man har skickat ut en kille i världen för att besöka de sju underverken. Han är ohjälpligt negativ och förstår inte meningen med att resa. Han besökte Kina under sin första resa. Han var skeptisk mot allt och alla framför allt matvanorna innan resan. Padda tillexempel tänk om jag måste äta padda och det visar sig att jag tycker om det och när jag kommer hem finns det inte att få tag på!? Gå in på svt play och titta och njut. Man får skratta både mycket och länge! Han citerar Mao; Om paddan bor i en brunn måste den klättra upp ur brunnen för att lära sig om världen. Den här killens reaktion på det var att det inte var nån bra idé eftersom man i Kina blir uppäten om man är padda. Hur som helst missa inte detta anti-rese-program! /krukmakaren

                                


I dag har jag haft en förmiddag med köks tjänst! Den ofrivillige kocken! Jag kan laga mat men jag vill inte! Var den oviljan kommer ifrån vet jag inte men den är högst påtaglig. Nu har Anna lämnat mig i sticket i sex veckor och det innebär att jag ska ta köket när det så krävs. Det går bra när jag är där ....men det är inte min grej! Idag hade jag ett sällskap på lunch som annars finns inom skolans väggar och då vill man inte laga barnmat eftersom det är det dom äter på jobbet varje dag. Mina barn som är vana att äta vuxenmat tycker att skolmaten är tandlös. Det kan man förstå och smtidigt förstå varför det måste vara så. Skolans mat ska passa alla och barn vill inte ha kryddad mat. Hur som helst öppnade jag kylskåpet för att se vad som fanns! Några morötter, några lökar , en purjo.....Nu kommer receptet!


Man tager vad man haver soppa!
Alt.Krukmakar soppa
Alt.Den ofrivillige kockens soppa på en spik!
Alt Kalla den vad du vill!

För 4 pers.

350g fisk ( Jag hade bara lax filéer i frysen)
3 potatisar
en purjolök
4 mindre morötter ( fänkål hade varit gått om man haft någon)
1 röd paprika
2 gula lökar
2 klyftor vitlök
1pkt saffran
ungefär lika mycket curry som saffran kanske lite mer!
1 brk krossade tomater
3dl vitt vin (gärna torrt)
3dl fiskbuljong ( Jag hade fiskfond men det går med fiskbuljongtärning)
3dl mjölk eller matlagningsgrädde ( jag tog det senare)
salt
cayennepeppar
hackad dill
hackad persilja

Skala och skär grönsakerna i tärningar! Pujolöken skar jag i ganska breda bitar ca 1 cm.

Hacka vitlöksklyftorna ...inte pressa!

Fräs i olivolja och en klick smör. Hacket ska fräsa en stund men inte få färg!

Tillsätt saffran och curry ...låt fräsa med en liten stund.

Späd med vin och buljong..låt sjuda tills grösakerna är al dente! Man kan ju öka och minska vätskan efter tycke och smak. Vill man kan man ju göra den mindre lös och kanske reda den om man vill servera den som gryta med ris...vad vet jag?

Rör ner mjölken/ matlag.grädden. Smaka av med lite svartpeppar salt och cayennepeppar.

Så långt kan man göra allt klart och sedan lägger man i fisken som man tärnat i 2-3cm stora bitar ungefär
10 minuter före servering. Nu behöver inte soppan stå på så hög värme den blir färdig ändå!

Jag serverade soppan med bröd och västerbottens creme. Man river västerbottens osten på fina sidan på rivjärnet och blandar med cremefraish lite salt och peppar. Jag föredrar västerbottens creme framför aioli till soppan men det gör man som man vill.

Det är svårt att skriva recept när man bara tar lite sånt och lite sånt men nu har Eleonor iallafall fått en liten vägledning!

Lycka till !!! Och kom ihåg att man tager vad man haver! Har man räkor hemma kan man stoppa i det och varför inte musslor på burk....eller kräftstjärtar. Ärtor kanske hade passat bra ? Fiskbullar kan det va nått!/krukmakaren

                               



Att kunna konsten att sluta i tid. När ska man vara nöjd? Det är så svårt så svårt! Att överarbeta i det oändliga och på så sätt tappa uttryck och mening det är ingen konst! Konsten är att kunna sluta i tid.


Man lär sig nya saker varje dag och framför allt lär man sig om sig själv. Om jag har arbetat med en skulptur i några dagar och faktiskt känner att jag har lyckats med min idee...grips jag av den onde själv och tittar än här och än där och tänker....bara lite till där...och där osv. Helt utan att jag har märkt det har jag förstört alltihop!
Leran är ett tacksamt material att arbeta i eftersom det i stort sätt är oändligt. Det finns utrymme för att göra om och göra om.


Vi har nu ett antal nätter haft ett magiskt månsken. Massor av snö har bäddat in skog och mark och träden ser ut som enorma skulpturer. Jag har haft förmånen att ha en hund som har velat gå ut i den bitande natten för en pink.Därför har jag sett det magiska blå ljuset och de knivskarpa linjerna mellan mörker och ljus.
Jag skulle ha kunnat springa ut med min allra vassaste blyertspenna och ritat linjerna. Hade ett djur passerat längre in i skogen hade jag sett det tydligare än på dagen.
När jag står där vill jag fånga känslan i färg och form.....men hur? Sedan kommer följdfrågan...varför! Jo för att jag tappar andan av det jag ser. Men jag inser snabbt att det är det storslagna som gör det. Det är att det är så stort som gör det så fantastiskt vackert. Så långt jag kan se....havsviken, skogen, vägen allt jag kan se ifrån min farstukvist. Beslutet blir att det får fungera som energi boost och att återskapa det vore att häda.

Nu ska den energi och den känsla som detta skådespel gav omvandlas och vårdas! Kanske det räcker till en skulptur och i eftermiddag en skidtur med barnen eller en lång promenad med hunden? 
                                                                                                               Vad vet jag.../krukmakaren

Vet inte om jag sagt det förr, men det är nu klart att AK och jag tillsammans med ett par kreatörer till, kommer att ställa ut i Ö-vik under våren. När och var berättar vi senare, lite måste vi få hålla inne med.
Den röda tråden har vi väl rätt så klart för oss, vad vi vill uttrycka och dela med oss av. En del är klart, men mycket är kvar och göra.
Lyssnar samtidigt som jag sitter här, på Sarah Brightman som sjunger så fantastiskt vackert, och som av en händelse låten "So many things".
Det är det som är så svårt, att sortera, hålla igen och knyta ihop säcken vid rätt tillfälle, och inte låta sig dras med av allt som händer och sker, små ting och stora ytor, attraktiva former och spännande färgkombinationer, alltså..., så mycket saker. Samtidigt så vill man ju alltid så jäkla mycket, vara spirituell, sensuell, fräck och filosofisk, pedagogisk och inte för pedantisk, sig själv med andra ord, och det är nog det allra svåraste.
Nu är vi som sagt fler, om såväl utrymme som tankegångar, kan vara både för och nackdel, för vi är alla lika olika.
Känner mej rätt så fyrkantig nu när jag sitter här mol allena, men är ganska säker på att vi alla när allt kommer omkring, hittar den röda trådens rätta element. För att få chansen att ställa ut sina alster är det finaste man kan få göra och ta del av. Du må vara hur nöjd och tillfreds med vad du gjort, men känslan när publiken och betraktarna tar del av den, den är både lärorik och obeskrivlig.
Min första utställning, var en elevutställning vid Gävle Konstskola. Som traditionen erbjöd så ställdes det ut vid Landshövdingens residens mitt i stan, ett stenkast från platsen där Julbocken står (snarare brända bocken).
Till utställningen, vars vernissage var på Påskhelgen, behövdes ett landmärke, eller snarare en teaser som det så fint heter.
Mitt bidrag var en tupp gjord av gips, träplankor och vagnshjul. Den vann och placerades vid ingången till residenset och utställningen.
På natten innan vernissagen rev Gävleraggarna tuppen sönder och samman. När jag kom till samlingen på morgonen, så kommer Hasse, skulpturläraren fram till mej och säger;
"Peter, raggarna slet sönder din tupp inatt, ett vittne såg det. Men var inte ledsen, för min första tanke var; jag har skulpterat hela mitt liv och inte kännt att jag fått någon ärlig respons, vart jag står och är på väg. Din tupp rev dom ju för fan sönder, dom hade en åsikt och var inte likgiltig, var stolt och sträck på dej!/eriksson 

Och så kom den då, den berömda ketchupflaskan, och tömde nästan allt på en och samma gång, med inspirerande uppgifter och underbara utmaningar så det räcker och blir över ett tag. En ska inte klaga,mycket skoj och jobb framöver, så det vill till att ens sinnen börjar träna lite splitvision. Hade annars tänkt mej en tur till den större av städer, för att åtnjuta Formexmässan och träffa efterlängtade vänner, som får en att leva upp och göra årets startsträcka lite kortare. Nu blev det inte så den här gången, men snart kommer också våren, och när Tehuset öppnar ska jag banne mej vara där.
Inspireras och vilja göra, bygga nytt, bygga om och tänka tvärs, med nya input från alla håll och kanter, eller bara vara och må bra i det man gör, vad det nu må vara.
Ibland behövs väldigt lite för att man ska gå igång och bli både imponerad och inspirerad, och bli sådär pröva på sugen.
Min första nära upplevelse med en underhållare eller vardagsartist om ni så vill, var när vi skulle installera persienner i vårt hus för första gången. Vi talar nu om mitten på 1960-talet, och själv hade jag nyss börjat skolan. Killen som monterat persiennerna, hade fått den obligatoriska kaffekoppen, stod vid ytterdörren och var på väg att gå.
Alldeles intill honom och ytterdörren stod ett paraplyställ, som innehöll det mesta utom just paraplyer.
Han tog tag i dörrhandtaget, när det plötsligt hördes från djupet av paraplystället;
-Men vi då, ska vi va kvar vi...?
-Ni får va kvar skitungar, sa killen och flinade.
Vi stod som förstenade alla tre, jag och mina två bröder. För ur djupet av stället så gnällde några skitungar, och ville följa med killen hem.
-Ja, men va ska vi göra då, sa en av skitungarna?
-Ni får väl leka med dom här grabbarna, sa killen och nickade åt vårt håll.
Det här blev helt enkelt för obehagligt, så vi vände oss vädjande mot mamma för att se om hon hade någon förklaring.
-Han buktalar, sa mamma och log mot killen. Pratar liksom med magen på nåt sätt, utan att det syns.
-Hur då, frågade vi.
-Man kan börja med att lära sig rapa, sa killen. Sen tar man liksom bort rapet och formar ord istället, enkelt sa han, och flinade brett.
Den närmaste tiden efter detta underbara besök av den buktalande persiennmontören, så gick vi och alla andra ungar och frustade och hulkade för att åstadkomma det första steget i en artistkarriär, det första rapet, sen ordet, sen världen.
Alla gjorde vi vårt bästa, men mej veterligen så var det bara en som lyckades framkalla ett rap, det var Pelle, grannpojken.
Men tyvärr för honom så stannade det där, han var så liten och kunde inte prata, men rapa, det var han en fena på./eriksson

                                                                         

                                                                               

















Även en tusenmilafärd börjar med ett par steg, och idag så har jag då kommit en bra bit på vägen. Har fått en hel del uträttat när jag flängt runt stan och mött intressanta intressenter och bestämda beställare. Ingen risk för dötid nu framöver med utställningar, offentliga uppdrag som ska formas och slutföras, såå roligt.
Hur som helst, när jag springer runt som idag, eller snarare raskt promenerar mellan allehanda platser i denna stad, så är öronsnäckan med musik alltid med och ständigt närvarande. Allätare som jag är i det mesta, och då också i musiken, så blandas klassiskt med jazz, opera, rock och pop och mycket annat. Sarah Brightman, John Coltrane, Mozart, Bruce Springsteen, U2 och Trollflöjten i en saligt härlig röra.
Ibland får musiken en att minnas vissa saker och koppla dom till händelser av olika slag, men oftast ligger den där lite soft i bakgrunden och backar upp tankarna, som dyker upp kring det som nyligen har hänt eller komma skall.
Idag for mycket runt innanför pannbenet, kändes ibland som ett tvättprogram, med kulörtvätt, skölj och centrifug, när allt skulle nyanseras.
Kom då att tänka på vad det är som gör det här så väldigt intressant och lärorikt, det här med kreativitet och skaparlusta. Och då inte bara för och åt andra, utan också för sig själv och sitt ego, sin skönhet och vad det nu än månde vara.
Umberto Eco skrev för några år sen en fantastisk bok som heter "Om skönhet" (läs den!)Skönheten i samhället, konsten, poesin, erotiken och i olika kulturer och tidsepoker. Om hur vi ständigt strävar efter det "sköna" efter eget tycke och smak,att smycka oss och våra hem, eller att följa efter modevärldens ständiga växlingar.
Nu har Umberto följt upp med boken "Om fulhet", men den tar vi en annan gång.
Kom då att tänka på en film om paradisfåglar, där hannen kunde tillbringa dagar att smycka, dekorera, städa och piffa upp såväl skådeplats som bo. När sen honan kom och inspekterade, kunde hon på bråkdelen av en sekund avgöra om han var en duglig karl att para sig med. 
Jag såg det här första gången med ett kusinbarn, och när honan avvisade hannen, efter all utsmyckning och möda han lagt ner, så utbrister "Stoffe"; "men han städa ju, gills inte det"/eriksson  

Idag har vi startat upp och strukturerat upp våra projekt som kommer under våren. Vilka kommer i vilken ordning och vad måste till för att lyckas. Vilka andra måste knytas upp i våra planer och när? Personligen tycker jag att det är svårt att se vilken nytta man gjort en dag som denna då det inte finns någonting att ta på! Yrkesskada kan man kalla det! Bara för att jag inte har ett fysiskt resultat känns det som om jag inte fått någonting gjort! Men!

Här har vi den kreativa del i vårt arbete som inte syns! Att komma upp med en ide´och att fundera på hur vi ska kunna genomföra det och börja om igen! För man knycklar och kastar ideér hela tiden. Men nu har vi en ide´som står sig och nu gäller det att hitta kunnandet hos någon som vi kan samarbeta med.

Man får inte underskatta den här delen av arbetet för det är den största delen och den som är svårast.
 Förenkla så långt det är möjligt men inte längre, A Einstein.
Det är oftast så att det är det enkla som är det svåraste. Vi har en förmåga att krångla till saker..vi människor, bara för att vi kan. Dumt! Hur som helst.....När ni nästa gång sätter er i en skön stol, öppnar en konserv burk, drar upp ett blixtlås eller....osv. Tänk på den kreativa process som föregått det fysiska resultatet ./krukmakaren

                                                    





Dirigenten har sitt partitur, skådespelaren sitt manus, kocken sina recept, operapubliken sina libretton, konstnärer och konsthantverkare sina paletter och glasyrer. Oavsett vad man än ska göra och företa sig, så behöver man ett mått av förberedelser och en hel del övning, komma i fas och börja focusera. Låter jäkligt pretentiöst, men är viktigt och nödvändigt för att få det att fungera.
Jag minns en gång vi skulle göra den första större redovisningen på Konstfack, muntligt framträdande med skisser, målsättningar, projektbeskrivning, ja rubbet på vår uppgift. Materialet var bra, men mina förberedelser, och min presentationsteknik var urusel och under all kritik, skitdåligt, rent ut sagt! Så när jag stod där och insåg min begränsning, blev det än värre, knäna skakade som kastanjetter och jag talade osammanhängande och utan en tråd att följa, ville bara bort.
Efteråt kom min lärare fram och sa, att nästa gång så ska du lära dig allt utantill, din idé, ditt material, rubbet! Först då blir du fri och personlig, kan improvisera i ditt anförande och vara pedagogisk och ditt material kommer i en helt annan dager, basta!!
Så det är vad jag gjort den senaste veckan i allafall,övat mitt måleri och tecknande och fritt ur fantasin försöka hitta nya sätt och vägar att ge uttryck för,  komma förberedd m.a.o..Glädjen finns ju där redan, och inspirationen, och hela härligheten att utforska och gestalta.Nu är ju inte allt en härlighet, men jag jobbar på det.
 Sen har jag ju å andra sidan, sovit gott, promenerat och druckit alldeles för mycket kaffe, men det är en annan pilsner..../eriksson

Just sådana dagar som i dag fyller reserverna som ska räcka ända fram till sommaren. Solen ger snön ett guldfärgat skimmer och det knarrar under skorna. Vi har cirka 15 grader kallt och vi har just åkt 2,5km skidor...mina tjejer och jag. Nu ska vi elda i bastun och innan kvällen ska vi ha ordnat för tjej mys i bastuhuset. Det krävs inte så mycket för att livet ska kännas helt underbart......det är sånna dar som i da.....!


Man önskar att det är stillbilder som tas idag som ska finnas på näthinnan dom dagar som kommer när man sitter på ålderdomshemmet! Jag skulle vilja ge ett boktips! Hundraåringen som klev ut genom ett fönster! Jag lyssnar via storytel och den är mycket underhållande! Boken är en kombination av Arto paasalina och Forest Gump. Ni vet väl också att man via datorn kan låna ljudböcker på biblioteket och lyssna över nätet. Det man behöver är en dator och ett lånekort. Om man är som jag att man har lite att göra hemma så kan man lyssna medan man viker tvätt eller lagar mat eller vad man nu gör! Hur som helst hoppas jag att ni får tillfälle att läsa boken! /ak