Så här kan det vara att vara krukmakare i Banafjäl. Inte nog med att man är ganska eljest i vanliga fall så måste man förstärka detta med att låta det yttre spegla det inre! Men så är det väl innom alla yrken ...man spelar en massa olika roller...dagligen. Vi har med jämna mellanrum barn cafeér där allt går i barnens färger och smaker. Alla som jobbar dessa dagar målas och styrs ut efter temats ramar och regler. Som tur är jobbar här bara sådanna människor som tycker att sådant är roligt. Men ni skulle bli förvånade om ni visste hur svårt det var att få föräldrarna att måla näsan röd! En dumle fick man som belöning.

Att bjuda på sig själv och låta sanningen hänga ut är inte alltid så lätt. Men vad är det värsta som kan hända? Jo att vissa tycker att man är för mycket! Att man är fånig eller att man är en tönt. Men vad gör det? Kanske kan det ha och göra med att vi bor i en småstad där allt helst ska bara vara jämt och fint och att det som sticker ut hotar tryggheten. Om ni läste gårdagens blogg så vet ni ju nu att tiden är knapp och vi har inte tid att ta hänsyn till ....så här har vi alltid gjort!...

När jag flyttade hit slog det mej att alla damer jag mötte på stan hade lika glasögon, samma frisyr och lika kläder! Jag klamrade fast vid min Peter och fick honom att lova att om jag någonsin blev sådan skulle han nypa mig hårt! Varför finner vi trygghet i sådant beteende? Det borde vara tvärtom! Vi skulle känna oss tryggare av mångfald! Fy vilken läskig tanke om vi alla var så lika i tanke , yttre och inre!!! Vi är ju olika för att det är det som för oss framåt.

När min bästa vän Saana och jag sitter och pratar livet slutar det med att vi bestämmer att när vi blivit gamla damer ska vi med högburet huvud gå på stan med cykelsadelskydden på våra huvuden.
Njut av helgen och ta vara på varandra!

Krukmakaren