Har man bara ett visst antal hjärtslag sig förfogat...har man bara ett visst antal steg att ta? Idag går mina tankar lite kors och tvärs! Helena har en dotter som är bara två veckor gammal. För två veckor sedan dog en av mina fastrar...inte ens fyllda 70. Harry som blev en vän till mej genom verkstan somnade bara in en natt för att aldrig vakna mer. Vad kan vi göra ? Man slängs mellan hopp och förtvivlan ena dagen till den andra. Att någon som man mött bara dagarna innan ..fullt frisk...bara har försvunnit in i världs alltet.

Min tro ger mej dock styrka. Jag tror nämligen att döden bara är ett steg in i en annan fas. Även om vi som är kvar är ledsna och känner saknad så finns det en mening i det som vi inte kan förstå. Det vi kan göra medans vi går omkring här är att älska vår nästa och vara snäll! Bry oss om varandra och inte tjaffsa om sånt som faktiskt saknar betydelse i slutet! Var snäll! Gör saker som får dej och din omgivning att må bra!

Använd hela känslo registret! Var dej själv och skit i hur du tror att andra anser att du ska vara! Var den du är! Vi har inte råd att springa omkring och spela allan. Vi föds och vi dör alla...det är upp till oss själva hur vi använder tiden där emellan. Jag försöker att ta tillvara den tid som jag har och tillminne av min mamma som inte fick leva livet hela vägen...känner jag att jag är skyldig henne det.

Nu ska jag bara vara snäll ..hela helgen.

Krukmakaren