Jag hade inte tänkt att reflektera över gårdagens 11 september. Men nu kan jag inte låta bli. Förkyld och hängig som jag var igår spenderade jag en del tid inomhus. Tv´n stod på i köket och i mitt pysslande kunde jag ha ett halft öga på vad som pågick i USA. Hela dagen ägnades åt tioårs dagen.
Man kan inte låta bli att känna skräcken, paniken och smärtan när man ser bilderna från New York. Så fruktansvärt! Scenerna som tagna ur en amerikansk storproduction .... fast på riktigt. Jag mår fortfarande illa av att se när flygplanen flyger in i tornen. Man kan inte tro att det är sant.

Om man benar upp händelserna en aning och funderar över vad det är som är så jobbigt! Är det alla människoliv som går till spillo? Är det angreppet på samhället? Är det hatet, kriget,våldet?
Naturligtvis är det allt sammantaget. Men också ...dessa människor som i sin övertygelse om att det var rätt att göra så här och som för sin gud är redo att gå i döden. Hur kan man rättfärdiga att ta så många med sig in i döden. Vi kan inte förstå detta .

Den sida av terrorism som vi sällan hör någonting om är alla dessa vanliga människor som bor i dessa muslimska länder. Dom som är som vi...som bara vill leva i fred och som bara vill ge sina barn ett bra liv. Dom som dör varje dag i terrorismens spår! Någons mamma gick för att köpa grönsaker på torget samtidigt som någon annans son bestämt sig för att spränga sig själv ända upp till himlen. Varje dag händer samma sak som i New York fast på olika ställen i världen. Kanske inte med samma stora effekt för världen men med samma effekt i den lilla familjen. Vad händer med alla dom som är trogna muslimer men som tolkar koranen på ett annat sätt.Vad gör att det som hände i New York och det som hände på Utöja väcker mer känslor än det som händer varje dag i Afganistan, iran, Afrika.......Listan kan göras så lång. Varje dag dör människor som bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. När terrorn visar sitt grinande flin nära vår egen verklighet blir det ett annat typ av hot mot vår egen person. Vi inser att det kan hända vemsomhelst varsomhelst.

En man som sörjer sin fru sedan 11 september 2001 sa..det ända vi kan gör är att leva vidare somvanligt för annars har terroristerna vunnit. Men hur kan man leva vidare som vanligt...ingenting kan väl någonsin bli som vanligt efter en sådan händelse? Jag förstår vad han menar men anser att det som händer i en familj när en anhörig rycks bort oavsett hur...så blir inte livet som vanligt efter det! Något fattas oss...för alltid.

En fattig Afgansk familj med sju barn där pappa dör tillföljd av en självmordsbombare kan därefter inte fortsätta leva som vanligt. Familjeförsörjaren är borta. Inte nog med att pappa fattas dom, dom har dessutom ingen mat, ingen trygghet. Vi är alla offer för dessa fundamentalister som tror att dom gör gott. Inte ens mot sina trosbröder gör dom gott. Inte mot någon. Jag kan ibland undra var guden finns i allt detta?

Om vi bara tänker tanken att det skulle hända någon av våra nära och kära någonting. Man kan nästan inte uthärda tanken. Det vi kan göra är att uppskatta varandra och värna om varandra. Ta vara på den tid vi har så att vi inte ångrar oss den dag det är försent. Att älska och våga visa det ....varje dag.

krukmakaren