Jag gjorde ett kärleksträd åt en klass i våras. Dom ville ge det till sin fröken som tyvärr skulle sluta. Ett träd som fyllts med korta hälsningar från barnen på bladens ena sida och barnens namn på den andra. Min dotter fick i uppgift att samla in vad barnen ville skicka med fröken för ord och hälsningar. Snart kläddes trädet av barnens löv. Ord som ...kärlek, cool fröken, smart, snällast, matte och "hej då". Eftersom jag inte var med vid överlämnandet hade jag ingen aning om hur det tagits emot. Efter någon vecka frågade jag en av barnens mamma om hur det hade gått. Hon sa...
ja, jag frågade min dotter och hon var lite tveksam för fröken hade börjat att grina när hon fick trädet! Så, så där jätte glad hade nog inte fröken blivit!

När man är barn kan det naturligtvis vara så att det är svårt att skilja på tårar och tårar. Men jag tog det som en komplimang och det kändes som om ide´n med trädet var aldeles lysande. Om fröken hade gapskrattat åt det hade det inte känts lika bra. Om man sätter sig in i barnens värld är det mycket som är skruvat och tvärt om. Jag minns många situationer från min barndom som var förvirrande. Dom allra värsta var när man kommit upp i den åldern att man förstod en del och sedan fyllde i glappen med sin alltför livliga fantasi. Då kunde den mest vardagliga händelsen bli katastrofal. Nämnde jag att jag var ganska katastrof orienterad på den tiden..så glappen fylldes ofta i med död och förintelse och allmänt elände.

Första gången jag var i London stod jag nere i tunnelbanan och skrattade tills tårarna sprutade. Om ni har varit där har ni både hört och sett vad som sägs och skyltas överallt! Mind the gap! Mind the gap! Se upp för mellanrummet! Jag skulle vilja säga att det gäller inte bara i Londons tunnelbana har man egna eller andras barn i sin närhet...MIND THE GAP!

Kram krukmakaren