Om man kunde förklara den här bilden med en känsla så är det så man känner sig nu när vår utställning närmar sig. Fluffigt i skarpa färger på insidan huvudet och en lätt förvirring på utsidan med vissa drag av uppgivenhet.

                                                           ja så känns det!/annakarin

                       




Blåsigt och lite kallt har det varit idag, åtminstone på mina breddgrader. Blev en lite kortare arbetsdag , liftade med AK in till stan och passade på att komplettera lite vid museét inför utställningen. Väl hemma här på Dalgatan så sitter jag och förbereder oljemålningskursen som går av stapeln på Godset. Alltid roligt att lära, man får så mycket lära tillbaka.
Kommer att bli lite färglära, komposition, mycket teckning och förstås och främst oljemålning, kul!! Apropå färglära, Johann Wolfgang Goethe skrev en sån, färglära alltså, men framför allt så skrev han den dels självbiografiska "Den unge Werthers lidanden", en kioskvältare i kolossalformat i slutet på 1700-talet. Om kärlek , lycka och olycka och ett evinnerligt kärleksfullt lidande, håller än i dessa dagar.
Finns mycket mer på samma tema, både roande och oroande, , Voltaires "Candide", Hesses "Under Hjulet", Boccaccios "Decamerone", unt so weiter...Finns dessa böcker i ljudformat så är det ju bara att gratulera, måla och läsalyssna, kan inte bli bättre.
Tomas Tranströmer vår store poet fyllde för ett par dagar sedan 80 år, grattis!! Samma födelseår som min mamma Görel, och det bådar gott.
Vill bara dela med mej av en liten Tranströmer så här på kvällskvisten, varmt och kärleksfullt;
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse", sov så gott.../eriksson

Ibland blir man så där förvånat förundrat överraskat glad. Läste nämligen häromdagen att den så lysande tidningen Rolling Stones har listat vad de anser vara de 20 främsta samtida designprojekten. Till sin hjälp hade de två stora "giganter" på området, Museum of modern arts Paola Antonelli och Herald Tribunes Alice Rawsthorn.

Här ett utdrag ur listan; "Institute of play", utbildningsprogram för sex till tolvåringar, "Studio Formafantasma", frågeställningar om fattigdom och asylsökande,"Maya Pedal", bygger om cyklar till exempelvis vattenpumpar, etc,etc..., saker vi tänker på, utvecklar och vill bygga om dagligen.
En fin och genomtänkt lista som ger ett vidare perspektiv på "skapandet" och innovation. Men vi är alla olika lika, tur det, för gissningsvis så är det nog många som har synpunkter på Stones lista och vill lägga till och dra ifrån.

Numera så kryllar det av listor, på alla sätt och vis, och om allt 1001, man MÅSTE se och göra innan locket läggs på.
Det som ännu inte finns i listform ännu, så vitt jag vet, är 1001 dofter du måste känna på innan du dör, det vore väl nåt.
En som formligen höll på att gå hädan härom dagen, var AK när jag tog av mig mina arbetsskor och var på väg hem. Vad hon kallade den doften låter sig inte präntas på denna blogg, och jag tror knappast boken blev en favorit om den doften fick spridning i bibliotek, bokaffärer eller i de finare av salonger.
 
Tacka vet jag alla dessa bokmåstens ursprung; "Tusen och en natt", om den vackra Sheherazade som lyckas undgå avrättning genom att trollbinda Kungen med hennes sagoberättande i 1001 nätter...,rekommenderas.

Så är det med det, själv så har jag hur mycket som helst att stå i när jag kommer hem, efter att ha jobbat sent i princip hela veckan, men jag klagar inte, har världens roligaste jobb, på jobbet alltså. Jag får nog rätsida på hemmafronten också vad det lider.., tvätt, disk, dammsuga, post, vattna blommor...hmm, hur var det nu han sa och gjorde, den där Aladdin.., gnugga och putsa och så tre önskningar.
 Tur att jag har AK:s viskiflaska, det får bli den, Tjohej!/eriksson

  
                                         
       
               


Trött så in i..., har jag varit senaste dygnet, men fått sova ut rejält så nu är man på bettet igen. En händelserik och givande dag har det varit, trots att det regnat katter och hundar hela dagen.
Jag, AK och Elin har tillbringat halva dagen med att reka lokalerna på museét, och fått givande information av Ulf Edberg. Det börjar ju närma sig, den 7:e Maj är det vernissage med fest och allt, mer info om det senare.

Hur som helst, så börjar det mesta utkristallisera sig, det som såg näst intill orimligt ut för några veckor sen, har fått både form och substans, ska bli intressant att se och höra hur mottagandet blir från besökare och betraktare. Så pass mycket kan jag säga, att vi definitivt tagit ett par steg till i vårt kreativa tänk. Mycket tacksamma är vi förstås som fått möjligheten att ställa ut på Örnsköldsviks Museum, ett ställe värt att besöka oftare.

Minns min första utställning, och den första tavlan jag fick sälja. Motivet var en dragspelande kille som kallades för "Blomman", varför vet jag inte, men han vistades en hel del på Konstskolan, fick gratismat och fika, och ställde gladeligen upp som modell i både teckning och målning, medans han lät dragharmonikan ljuda på både gott och ont.
Minns att han svettades något rent otroligt, jämt och ständigt, vare sig han satt modell eller inte.
Svetten var något jag inte fick med på målningen, men den blev annars bra, med "Blommans" intensiva blick, koncentrerade hållning och den fina dragharmonikan. Rikligt med färg la jag på, tjockt eller pastost som det så fint heter, och lyckades med min då ringa kunskap ändå fånga uttryck och sinnesstämning, om jag får säga det själv, och det får jag väl.
Fick trehundra spänn för den, men minns tyvärr inte köparen.
"Blomman" , gick allt för tidigt bort i sviterna av alkohol och narkotika. Sist jag fick höra från honom så bodde han vid Södra station i Stockholm, och det är många år sedan. Men i mitt minne finns han alltid kvar, både som en bra modell, men också som en av alla som inte hittade, eller fick sin plats i tillvaron, tragiskt men tyvärr allt för vanligt.
Tänkte också på Gustav Frödings dikt "Gitarr och Dragharmonika", här en strof:

"Och stundom, när ledsnad mig trycker
och dagen mej känns för lång,
jag präntar och sätter i noter
små stumpar av allas sång"./eriksson

                                



Tillbaka på Godset igen. Har saknat verkstan med sin atmosfär, och bara väntat på att få hugga tänderna i alla projekt som vi har att avsluta och få lite finish på. Sen är det ju förstås en bonus att AK finns på andra sidan bänken, så vi kan fortsätta "tjöta" om ditten och datten.
Känns bra att ha ett bollplank på jobbet, fast det ibland händer att tennisbollen man kastade kommer tillbaka i form av synpunkter och tankar tunga som basketbollar.
Bläddrade i två  fantastiska Fotoböcker härom dagen, ni vet sådana där som både tar andan ur en, och ger aha upplevelser.
När jag bodde i den Stora Staden och pluggade, så blev vi i princip tillsagda att bära med oss skissblock (ett litet behändigt fickformat) varhelst vi gick, helst då dygnet runt förstås. Dels då för att hålla tecknandet vid liv, men också för att blocket  blir till den tubkikare, med vilken man kan betrakta människor, händelser, miljöer och allt annat vi daglig dags ser, och som vi annars inte skulle ge en chans att uppleva, än mindre ge det något större utrymme i vårt minnesregister.
En som jobbat så här, men med kamerans hjälp är den nyligen bortgångne skådespelaren Dennis Hopper. Kolla in hans bilder rätt in i från vardagen, opolerat, sexigt, taget i flykten och jäkligt snyggt, "Dennis Hooper Photographs 1961-1967", mumma för själen..
Fotobok Nr:2 är lite "vanligare", men ändå inte..En reseskildring där resenären och fotografen skildrat sina resor från ett rum med utsikt.., enkelt, roligt och underfundigt.
Hemma på våran gata, i vår hall i vårt hus, hade vi alltid en platt liten sten liggandes på byrån. På den kunde man läsa; "vänd på mej", och när man gjorde det, så stod det på andra sidan; "tack, det var skönt..."
Lite så kan jag känna, när man hittar sådana här läs och se upplevelser, äntligen en till som vågar sig på det svåraste man kan göra, och gör det bra, nämligen att gå tillbaka till basics och inte krångla till det. Svårt så in i ..., men mödan värt.
Nu så kallar plikten, eller ivern att få jobba om ni så vill. Det spöregnar ute, snön ligger decimeter tjock, men tempen ska stiga sägs det, och det kommer den att göra, var så säker.../eriksson

                        


Det tycks liksom aldrig ta slut det här med att ständigt lära sig nya saker, få nya infallsvinklar och bara vilja göra mer, fräckare och kaxigare.
Tre kreativa veckor i konstens tjänst börjar närma sig sitt slut, och jag med för den delen. Fina möten med ödmjuka yrkesmän och kvinnor, som har spritt så mycket kraft, inspiration och skaparlusta kring sig.
 Allt ifrån animatör som tecknat läskiga badrumshajar, till snöexperter som gjort ishotell, en konstnärs starka dramatiska krigsinstallationer och en helt fantastisk eurovisioncontest performance, vilket kunnande och kreativitet!
Har idag som en fin promenadpresentation fått tagit del av offentlig utsmyckning av alla de slag, som berört, förvånat och imponerat. Allt från Torsten Renqvists "Känguru med
mänskligt barn", en träskulptur som gav en vaktmästare sån ångest och huvudvärk att man blev tvungen att flytta den på grund av arbetsmiljöskäl. Sen den största nu livs levande digitalklocka jag nånsin sett, på Umeå universitets bibbla, gå och se!!, makalöst. Modern konst när den är som bäst, nyskapande, provokativ och orädd,I Like!
Har under veckan som varit, läst mej igenom Tom Möllers underbara bok "Krukmakare, eldens gång från fyr till
pipa", berättelser från förr, om och med krukmakare i by och stad. Från att ha gjort gods att bruka, så smög sig konsten in på knuten, en krukmakare berättar:

 " Så kom Jugend och plötsligt så skulle man göra saker att bara titta på, och inte bruka. Färgerna började lysa som aldrig förr, far målade friskt på med våra skolfärger på halvtorra engoberade föremål, ristade och skrev. På kopparna satte han små, små handtag som man med bästa vilja i världen inte kunde hålla i. Det är inte meningen heller, sa han och stack hål i örat och hängde koppen på en spik."Tiderna förändras och allt flyter samman, design blir till konst och vice versa, som tur är.. 

Om inte flyter samman, så är den i allafall på väg att flyta bort, vintern alltså. Att sen det nya ordet för dagen;
SNIS!, ska sägas istället för snö och is, spelar ingen som helst roll för en flippfloppare som jag.
LEVE sommaren!!!/eriksson

                         


Är i Björkarnas stad Umeå och chippar upp mej efter konstens alla regler för konstens skull. Under tiden så ska man ha någonstans att bo är det tänkt, och den här veckan föll lotten på ett snyggt stenhus som färdigställdes 1861, och var en av de få byggnader som klarade den stora stadsbranden i Umeå 1888, det gamla stadsfängelset.
Snyggt som sagt både ut och invändigt, med gemensamma tvättutrymmen, köks och tv-rum.
Lysande idé att bygga om ett fängelse till hotell/vandrarhem, om det inte vore för rummet/cellen. När man klivit in och klaustrofobin lagt sig över en som ett tungt blött vadmalstäcke, tackar man andra makter att det är på frivillig basis man är här.
3 x 2 meters yta, betongväggar och galler för fönstren. Dörren lika tung och låter minst lika vedervärdigt som på Alcatraz filmer, man väntar bara att en nitisk nattvakt ska skrika för full hals,SLÄCK LAMPAN!!. Som sagt, det är bara att kliva ut om skräcken och mardrömmarna tar över..
Lite besviken blev jag trots allt att väggarna inte var fullklottrade men namn på läskiga brottslingar, dömda som envist påstrider sin oskyldighet, och livstidsdömda som streckar av fram till muck. Har varit intressant att se, inte minst som en historielektion.
 Den mest kända fången här sägs vara den dåvarande chefredaktören på VK, Gustav Rosen, som fick tre månaders fängelse 1916 för ärekränkning, inte så upphetsande precis, inte ens för VK på den tiden kan man tänka.
Nej, tacka vet jag namn som Al Capone, Robert "The Birdman" Strout, Machine Gun Kelly och Frank Morris, inga saftpirater där inte.
Minns dock Caryl Chessman, som satt 4.322 dagar innan han avrättades, oskyldigt dömd som han ansågs sig vara. 
Mot den bakgrunden kan det kännas skönt att veta att min stund på "Kåken" för den här gången, begränsar sig till sketna fem dagar, med frigång, inte att förglömma.
Hade i mitt stilla sinne en fundering trots allt, om jag skulle notera mitt besök i rummet/cellen på något sätt, men insåg min begränsning rent historiskt.
Får nöja mej med (och det är inte det sämsta), att i morgon dag, än en gång få umgås och vara kreativ med människor som delar ens intresse för kultur i största allmänhet, inte fy skam det inte!
 
Men ändå som ett värdigt avslut, och som för att visa alla att jag varit en del av( om än så liten)"cellskapet", skyldig eller icke skyldig, ska jag fortsättningsvis signera mina alster med frasen: "peter was here"../eriksson

parvis avis subridere

En ny vecka att bruka efter bästa förmåga! En ny vecka som börjar med att vi alla måste vakna en timma tidigare. Själv hade jag problem redan förra veckan.....med att kliva upp på morgonen. I morse var det än värre! Men bara jag hasat mej fram ett par timmar börjar tankarna gå på allt roligt vi har på gång och helt plötsligt mot min egen vilja har jag vaknat. Peter är i Umeå på äventyr hela veckan så jag ska ensam försöka ta några beslutsamma steg mot resultatet.

Vi har fått frågan om utställnings nervositet men det är för mycket som snurrar för att man ska hinna stanna upp och ödsla energi på det! Elin arbetar på sin kant och vi på vår och det kommer att bli så vansinnigt kul att ha utställning på museet! Maj månad 2011 kommer att gå till vår historia då vi har så mycket pågång samtidigt. Om man inte låser sig vid att man måste hinna med allt så hinner man med allt och kan samtidigt njuta av farten...vinden i håret!

Att ställa ut sina saker för allmän beskådan innebär att man öppnar upp för dialog. Den ser jag fram emot! Jag hoppas att ämnet trådar ska ge åskådarna en tanke. Jag hoppas att hantverket ska lyftas fram och att vi som konsthantverkare ska få visa hur våra tankar går och varför. Konst behöver inte vara konstig för att vara bra.
kram krukmakaren

                               

Valde mina vårliga dojjor dagen till ära och tog en skön stadspromenad bland takdropp, snöslask och upptinade Övikare.
Ledig Lördag och bara få vara, mixade ihop en härligt salig röra för mitt höger och vänster öra, 
med husgudar och gudinnor som Coltrane, Monica Z, Mozart, Gary Moore, Lars Gullin, Sade, Lisa Stansfield och någratill...
Så ut på stadens gator och torg via båthamnen, Arenan, sen Storgatan upp för en kaffepaus i Gallerian. Känns fint att läppja på en cappuccino medans man får chansen att bläddra i dagsfärska tidningar. Det är mycke nu, om och kring oss, i den så stort och så galet mångfacetterade världen.
Såg en artikel där Astronomerna på allvar nu tror, ja är nästan säkra på att hitta en till planet lik Jorden, man bävar!
Apropå vår planet, så har vi ju Månen som idag den 19:e, är närmare oss än vanligt och är tjusig värre, inte utan att man får både Vår och Månkänslor, nu när också Vårdagsjämningen kommer om två dar.

Är som sagt hemmavid och vattnar såväl dojjan som mina citrusar, och kommer nästa vecka att vara på Godset och jobba, innan jag än en gång åker upp till Umeå, för ännu en veckas studier inför projektet Skapande Skola. Tanken är att vi Konstnärer, Konsthantverkare, Formgivare och Kulturarbetare av alla de slag, ska när utbildningen är till ända, ut i skolorna och verka för nya tankesätt kring kreativitet, konst och kultur, estetiska läroprocesser.

Skitkul är det, framför allt att få träffa andra konst och kulturarbetare, och att än en gång upptäcka och komma till insikt om, att allt, precis allt är möjligt att gestalta, uttrycka och förmedla, och att alla kan!! Så nu ska här keramikas, skapas projekt och utställningsobjekt för glatta livet.
För mitt i allt kaos som många nu upplever, så finns trots allt nån sorts framtid av något slag, och man kan ju alltid hoppas att vi någon gång lär av historien, hoppas som sagt....

Och så var det Månen då.., mycket har skrivits, filmats, skapats och sagts om Månen, men jag drog mej till minnes en fin dikt och började söka  och vips så dök den upp.
Den är en aning lång, så jag har plockat ut fyra verser ur Rubaiyat skriven av Omar Khayyam på 1100-talet, vackert...

Den kväll, då ängsligt blek och hungertärd
den usla Ramazan gick ur vår värld,
i krukomakarns verkstad stod jag ensam
bland alla krusen kring hans kalla härd.

Där stodo krukor i varenda vrå
av alla sorter, stora liksom små.
Och sällsamt nog, ur några talet rann
men några hörde endast tyst därpå.

En kruka syntes mäkta vred
och skalv, så att han nästan fallit ned:
"De gräla på mej, för att jämt jag faller.
Är det då jag, som gjort mej vind och sned".

När världen så var nog berömd och hånad,
nymånen syntes, målet för vår trånad.
Då stötte alla krukor till varann:
"Till verket vänner! Nu randas vinets månad". /eriksson
  

                                                               

Fram till Klockan nio på mornarna så märks det tydligt att hon äter någon typ av sötsur sås till frukost, men det går oftast över tilll fikat, då hon är som jag tycker hon ska vara. Ibland har något gott ordentligt åt pipsvängen på morgonen, och då får jag veta att hon inte kommer att vara pratsam och disponibel förrän framåt Klockan elva. Men det är sällan det händer.
Hon ser bra ut och är vältränad, mycket duktig på telemarksåkning har jag hört, så pass duktig att Norges Bachelors köpt det mesta i stugväg från Jämtland till Lappland.

 Men hon är gift med världens bästa Peter Nygren (sorry alla norrmän), har tre hundar och ett barn (NEJ!, tre barn och en hund, var det!). Är en fena på att laga mat av ingenting, tecknar spegelvänt och kör Bubbla.
Hon kan vara utåtriktat jävlig, men också outgrundligt hjälpsam och kärleksfull.

Vi har dryftat hemmagjord barnmat av sämsta sort, pretentiöst tjafs med tygblöjor, puckade inlägg i "Ring P1", förstörda bokrecentioner och filmer som inte har ett "Peter Nygren" slut. Jag har hört henne berätta om sin tid som OP-sköterska, om allt hon sett och gjort, som vi alla andra vill se och göra, men inte törs och har känslan för.
Vi har delat hotellrum, det har varit skratt, tårar, dans och kramar, tycka lika och mycket olika.
Men främst är hon en sällsam vän och kollega på Bruksgodset, med stort kunnande och en sällan skådad energi och jäklaranamma. En mycket bra berättare, men en ännu bättre krukmakare och konstnär. Väntar nu bara på det stora genombrottet hon kommer att få som skulptör.Men bäst som människa, mångfacetterad som hon är. Hoppas och tror att vi har mycket kvar att samarbeta med kring vårt skapamde. När det gäller samtalen, så är jag nog beredd att snart säga som Robert gustavsson sa till Tony Rickardsson, va fasen ska vi prata om sen då??

Och nu när du drar iväg och Telemarkar med familjen istället för att fira födelsedagen, så är det nog ändå mycket du som gör det. För vad är ett tårtkalas i bästa stassen, mot en fjällstuga och Afterski i långkalsonger tillsammans med nära och kära, och en dryck av någe slag.
Gå då ut på altanen när stjärnorna gnistra, leta efter fiskarnas tecken, och tänk på dom senaste rönen vår tids Kosmologer har anammat. Att vi inte klarar oss själv, utan har hjälp av andra för att hålla tempen, ordningen och en fantasifull utveckling vid liv.
Så ett stort Grattis till dej AK, mitt parallela Universum. Passa nu på och gör allt som jag skulle ha gjort, bara inget dumt, så syns vi sen../eriksson
 

Nyss Hemkommen från en prommis på stan. Passade på att göra lite inköp till helgen samt strosa runt och önskehandla en liten stund. Innan kosan bar hemåt, så begav jag mig mot Muséet för det Lördiga besöket (alla bör göra),  på Söndagar är det stängt, för att insupa nya inslag i vårt ännu så krassa kulturliv på helgerna (räknar inte hockeyn dit).
Väl där blev det mumsigt värre. Hamnade i en vernissage och fick ta del av Ludwig Franzén och Stellan Schedins verk och presentationer. Sådär, får jag väl lov och säga, intressant att lyssna på deras syn på konst i allmänhet, och deras verk i synnerhet. Bra, men man får passa sig, kände igen lite överprentatiöst surr man höll på med på Prinsen i Stockholm på 80-talet, och då var man full, om de nu är nåt försvar.
Däremot kära vänner, så var Sanna håkansson en ljuspunkt i tillvaron, denna snöigt yviga Lördag. En liten, pedagogisk och vacker utställning  vid entrén av en nyutexaminerad glashantverkare med form och färgkänsla, fantasi och hängivenhet, vad månne detta bliva, impad!!
Annars så nystar vi upp livets trådar efter konstens alla regler och förbjudna tilltag på Godset. Jobbar vidare på utställningen som vi hoppas ska bli något alldeles extra.
 Att gräva och nysta i sig själv, tillvaron och förhållandet till vårt runda klot, är många gånger nog jobbigt och borde räcka att ställa ut som en installation. Distans till sig själv, ödmjukhet och tillit, är saker man lär sig med tiden. Det blandat med passion, hängivenhet, kunskap och en inte så liten gnutta kärlek till vad vi håller på med, gör allt trots allt uthärdligt.
Tog mej en komihåglapp på Muséet om två fantastiska filmer som kommer till Ö-vik framöver. Båda handlar om konstnärer, deras liv i och för konsten. Någon som känner Séraphine Louis, inte.., tänkte väl det. En udda och ensam kvinna som städade på dagarna och målade i starka färger på nätterna, stal blod från slaktaren att måla med, och terpentin från kyrkan, levde och verkade i Frankrike i början på 1900-talet, passion i sin linda. Den filmen visas på Muséet den 26/2, gå och se.
Också en vecka i sorg och komihåg. Lena Nyman, denna helt underbara kvinna lämnade oss för ett annat liv någonstans. Samma vecka har vi uppmärksammat Jussi Björling som skulle fyllt 100 om han levat. 
Ser framför mej en Lena Nyman, springandes över ett grönt groende fält mot ett öppet hav, där Tage Danielsson filar på en pamflett, medans Seraphine Louis slutför dekorationen i rödaste passion, på den vackraste av segelbåtar, och självaste Jussi Björling sjunger till hennes och hela besättningens ära, till havs.., underbart../eriksson